Efter Åsa Nyströms föredrag om "Att leva kyrkan i världen - om en teologi som ger liv" var det fikapaus och sedan tog avslutningsmässan vid, en enkel mässa med musik från handboksförslagets Serie D. Både musiker, präst (Åsa sjöng) och församling verkade hemma med denna variant, vilket gav ett härligt schvung åt liturgin. Ett par andra icke namngivna präster predikade och celebrerade. 
Föredraget då? Jo, det var härligt praktiskt. Upprepade gånger fick vi tala med varandra två och två eller tre och tre.
När har vi mött Gud i en annan människa? Vem? Hur?
När har Gud handlat med oss eller genom oss?
Vem (välj någon) har visat dig vad tro är? Vad fick du syn på? Vad ser du nu?
Eftersom Gud i sig själv är relation (Fader, Son och Ande) och vi r skapade till Guds avbild, har vi ett stort gemenskapsbehov. Kärlek, hopp och tro behöver delas, det var en huvudpoäng i Åsa Nyströms föredrag. Jesus befriar och förändrar livet, från ensamhet och utanförskap till samhörighet. Den samariska kvinnan, den sjuke mannen vid Betesda och kvinnan med blödningar är alla exempel på detta. Gemenskapen är en del av Guds väsen som vi ska gestalta.
