Valresultat i Skara stift

Det slutgiltiga valresultatet är nu publicerat vad gäller stiften. (Kyrkomötesrösterna räknas sist.) Så här blev det för Skara stifts del. Många kryssades in. I ett val med så få deltagande krävs inte så mycket för att få de erfordrade fem procenten av gruppens röster.

Frimodig kyrka behöll sina 5,2% av rösterna, pga det ökade valdeltagandet i realiteten en ökning av antalet röster i Skara stift, från 2151 till 2279. Det räcker ändå med 114 kryss (5%) för att få tillgodoräkna sig personröster. Detta gynnar oss präster och diakoner, som är offentliga personer i kyrkans sammanhang, i högre grad än övriga. Alltså kommer bara präster och diakoner att representera Frimodig kyrka i Skara stift de närmaste åren. Vi stod på platserna 1, 4, 6 och 12 på stiftslistan. Lite olyckligt kan jag tycka att det är.

Förra gången det begav sig, när vi för första gången kom in i stiftsfullmäktige 2009, gladdes vi åt att ha den bästa ålders- och könsfördelningen. Med de båda ersättarna inräknade var vi tre kvinnor och tre män, födda en på 30-talet, en på 40-, en på 50-, en på 60-, en på 70- och en på 80-talet. Dessutom var där ett par med helt profana yrken. Nu blir vi tre präster och en diakon, och vilka ersättarna blir har ännu inte meddelats. Nåja, det är trots allt väljarna som bestämmer.

I övrigt kan man lägga märke till några små förändringar. De borgerliga (moderatgruppen, folkpartisterna och kristdemokraterna) minskar med vardera ett mandat, medan de opolitiska grupperna posk och öka ökar med ett mandat var, liksom miljöpartisterna som nära nog fördubblat sitt röstetal. Nu har de tre mandat, precis som sverigedemokraterna. Denna senare grupp står för den största ökningen och går från ett till tre mandat. Den invalde har sällan varit närvarande under den gångna mandatperiodens sammanträden. Frågan är om det blir ändring nu, när de är tre. Det ska bli spännande att se vad denna mandatperiod kan ge.

Tråkigast av allt är de politiska partiernas dominans över den stora majoriteten av Svenska kyrkans beslutande församlingar. På alla nivåer. När ska de släppa taget? Kanske skulle vi behöva sälja allt vi har och ge åt de fattiga, för att makten över kyrkan skulle vara ointressant för de politiska partierna?! Att det finns insatta och engagerade kristna människor i varje politiskt parti betvivlar jag inte. Men att de ställer upp under partiets namn och program i ett kyrkoval, det är det jag vänder mig emot. Kyrkans mål och partiets kan aldrig förenas i en sekulär stat. Så är det bara.

Jubel över påven

I torsdags kväll offentliggjordes en omfattande och personlig intervju som man inom Jesuitorden gjort med den nye påven Franciskus, med anledning av att det var ett halvår sedan han tillträdde.

Medierna jublar. Man tror att något stort är på väg att hända inom den romersk katolska kyrkan. "Nye påven vill öppna kyrkan för homosexuella" är rubriken t ex i DN. "Påven tar ställning för homosexuella" utropar SVT på nyhetsplats. Biskop Åke Bonnier twittrar och jublar. Vad är det så påve Franciskus säger?

Framför allt handlar intervjun om vad det betyder att leva som kristen i den här världen. Han svarar personligt och kärleksfullt. För påven är det självklart att vi alla är i behov av Guds omsorg. Därför liknar han kyrkan vid ett fältsjukhus dit vi behöver komma för att få vård.

Det är ingen ny lära påven vill införa. Äktenskapet är inom katolsk tro ett sakrament. Sakramenten kan inte ändras, inte heller förutsättningarna för dem. De har sin grund i Bibeln och är givna en gång för alla. Äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna.

Det nya är tonen från Vatikanen. Det påven tar ställning för är alla döptas rätt att delta i kyrkans liv. En självklarhet som alltför lite betonats, kanske. Alla är välkomna. Även de katoliker som inte lever efter katolsk lära. Att definiera ut människor ur den kristna gemenskapen är ingen framkomlig väg.

Ny minister i skottgluggen

Vi lever i en spännande tid. Kristna betraktas som mindre intellektuellt hederliga personer, som bortser från modern vetenskap och forskning. Kanske tror man också att vi har en dold agenda, att kristna människor i maktposition vill genomföra förändringar som de inte tydligt deklarerar, utanför de demokratiska principerna. Detta blir väldigt tydligt när man läser tidningarnas reaktioner mot Reinfeldts utnämning av Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister. Man gör allt för att misskreditera den nya ministern och ifrågasätta hennes tro och kristna övertygelse.

Läs t ex Aftonbladet som talat med en avhoppare i Kristet Center i Örebro, den församling som Svantesson tillhör, eller Expressen, där pastorn i församlingen får yttra sig och även Svantesson själv ställs inför kritiska frågor. Även i SVT:s blogg kommer kraftiga reaktioner inifrån det egna partiet.

Hur är det nu då? Kan man inte vara en kompetent doktorerad nationalekonom och samtidigt övertygad om att det är viktigare att värna fostrets människovärde än kvinnans rätt till självbestämmande? Det är en viktig diakonal princip att värna livet och att värna den mest utsatta. Kan man inte vara minister i Sveriges regering och samtidigt övertygad om att Gud har skapat människan till man och kvinna, för att just de, en av var sort, ska dela livet? Bibelns ord ska vägleda människan, tror vi kristna. Det betyder inte att vi inte accepterar ett demokratiskt samhälle med lagar som tillåter folk med andra värderingar att leva som de vill. Men vi för vår del vill följa Jesus, lyssna till hans Ord. Tror man helt enkelt inte att vi respekterar olikheterna? Att vi klarar av att leva med oliktänkande. Hur är det egentligen ställt med religionsfriheten?

Som väl är, har många reagerat. Politiker, journalister och skriftställare har tagit Svantesson i försvar. T ex (s)-mannen Ulf Bjereld, debattören Eli Göndör och chefredaktören Lukas Berggren.

Denna storm kanske ändå på sikt visar sig vara riktigt välgörande!

Nystart

Det var nästan fyra år sedan jag skrev något här. Då var det valtider precis som nu, kyrkoval och präst- och diakonmöte med val till domkapitlet. Detta ligger nu bakom oss. Jag var föreslagen som prästernas och diakonernas representant i domkapitlet av en enig valberedning, men en motkandidat seglade upp den sista veckan och ett intesivt kampanjande för henne, mot mig, gav resultat. Jag fick 120 röster, något som jag ser som ett stort förtroende, av de samlade prästerna och diakonerna. Den vinnande kandidaten fick 151.

Nu vänder vi blad, som kungen sade. Vi sträcker oss mot framtiden för att ta emot vad Gud vill låta komma oss till mötes. Jag tänker att även min röst behövs. Därför vill jag blogga igen.

Välkommen till Diakonbloggen!