I förrgår publicerade Expressen/Kvällsposten en artikel där det blåstes upp som en nyhet hur den romersk-katolska kyrkan undervisar sina konfirmander om äktenskapet. Här gällde det en församling i Växjö, utifrån ett reportage i Smålandsposten. http://www.expressen.se/kvallsposten/prast-homosexualitet-en-psykisk-oordning/
Naturligtvis siktar man in sig på den del som rör homosexualitet. T. o. m. i denna vinklade artikel framgår tydligt hur ödmjuk växjöprästen är i sina svar. Han räknar med att det finns olika sorters homosexualitet, han vet ingenting om hur homosexualitet eventuellt kan "botas", men räknar med att läggningen ibland är ofrånkomlig, och den är ingen synd i sig, utan man ska då leva i avhållsamhet eftersom man inte kan ta på sig äktenskapets ansvar. Osv. Ändå blir prästen hårt åtgången av reportern, som undrar "om inte kyrkoherden är rädd för att skapa ångest och oro" hos 14-åringarna som befinner sig i en period i livet då sexualiteten kan upplevas som något nytt och förvirrande.
Här stannar jag upp. Det resonemanget utgår ifrån att experimenterande med sexualiteten är bra för människan, i synnerhet inledningsvis då man ska utforska vem man är på detta område. Tänk om det inte är sant! Tänk om 14-åringar mår bättre av att få höra om Guds plan för dem än av att itutas att de själva måste komma på vilka de är och definiera sig själva, inte bara socialt, politiskt, religiöst och i hundra andra avseenden, utan också sexuellt! För egen del tror jag att det kan vara nog så ångestskapande.
Hur man sedan tar hand om dem som inte känner sig hemma i den beskrivna mallen, är en annan - inte mindre viktig - sak. Ett gott förhållningssätt behöver prägla varje sammanhang där känsliga personliga frågor tas upp. Attityden och sättet att uttrycka sig och tala om svåra saker kan avgöra om vi vågar vara ärliga med varandra i församlingens sammanhang. Men det var inte om detta som uppståndelsen i Växjö handlade. Nej, mångfaldssamordnaren på Växjö kommun rycker ut och kallar det "djupt olyckligt" och "sorgligt" att den här synen lärs ut till barn och ungdomar. Nu ska hon ta kontakt med kyrkoherden för att inleda en dialog. Man ställer sig ett antal frågor.
1. Hur är det med religionsfriheten i Sverige och Växjö? Får vi vuxna lära barnen vad Bibeln lär och vad kyrkan lärt sedan 2000 år tillbaka? Görs samma ifrågasättande av muslimsk trosförmedling?
2. Vilket mandat har kommunernas mångfaldssamordnare? Ska de se till att alla trosuppfattningar ges utrymme i ett samhälle, eller kan de gå in i organisationer och trossamfund, ha synpunkter på deras interna (lagliga) uppfattningar och verka för att förändra dem utifrån för tillfället rådande samhällsnormer?
Och kanske viktigast:
3. Hur ska barn och ungdomar kunna lära sig respekt för människors olikheter, när inte ens vuxna runt omkring dem kan respektera att en minoritet, som försöker inrätta sina liv efter vanlig kristen, bibliskt grundad tro, vill ägna en konfirmandlektion åt att förbereda ungdomar för äktenskapet?
