Diakonins söndag

I Götalundens församling firades idag en underbar festhögmässa (den fjärde för mig denna vecka - tänk om man alltid kunde få ha det så!!!). Vi välkomnade 4 nya medarbetare: en komminister, en diakon, en musiker och en församlingsassistent. Kyrkan var full och alla medverkande på tårna, för att inte tala om de fyra ideella medarbetarna som slet i köket - med kladdiga smörgåstårtstallrikar och ett springande med kaffe, som behövde kokas mer och mer och mer... En av dem gick hem efter frukosten igår och bakade alla kakorna. Jag är så glad för dem och deras entusiasm. När allt lades till allt blev det oerhört festligt och uppbyggligt - en gemenskap utöver alla gränser (inte minst åldersgränserna, vilket gläder en tonårsmamma). Tack Gud!

Här följer min betraktelse, som igår publicerades som helgens "Andakt" i lokaltidningen TTela. En diakon får chansen varje år inför diakonins söndag. I år var det min tur.

Ska jag ta hand om min bror?

Ska jag ta hand om min bror? Det är Kains motfråga till Gud, när han mördat sin bror Abel och fått frågan var brodern är. Han inleder med en lögn: Det vet jag inte. Sedan kommer försvaret. Ska jag ta hand om min bror? Jag har väl mitt att sköta. Är inte det nog? Jag sliter och släpar – och vad får jag för det? Ska jag dessutom behöva bry mig om andra? Om de sköter sitt, så sköter jag mitt. Guds svar, som är ännu en fråga, kommer omedelbart. Det är direkt och ofrånkomligt: Vad har du gjort? ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.”

Ingenting undgår Herrens blick. All nöd, varje människas olycka, är i Hans fokus. Våldsdåd som begås i skymundan, i mörkret, är alla sedda av Honom. Människors utgjutna blod ropar till Honom.

Ska jag ta hand om min syster och bror? Svaret vet vi. Allt annat är bara ett försvar vårt själviska liv. Rastlöshet och rotlöshet blir följden, för Kain som för oss. Vad är då alternativet? Öppenhet för Gud bör ge öppenhet för människor. Vi utmanas i Guds Ord att tänka på vad som är riktigt för alla människor, att älska vår nästa som oss själva. I bönen får vi styrka att leva som vi lär.

Nu stannar inte kristen tro vid detta, tack och lov. En av alla de miljontals människor som genom tiderna blivit våldets offer har förändrat människosläktets situation. En har lidit och gett lidandet mening. Han var sänd av Gud för att leva vårt liv. Han, den ende fullkomlige, underkastar sig vårt lidande och förrnedras ända till döds. I denna förnedrade människa, Jesus Kristus, bor Gud. I honom handlar Gud, så att hans död blir en seger. Döden kan inte hålla honom fången. I och med det kan han dra oss med hem till Fadern.

Kyrkan över hela jorden bekänner honom som sin levande Herre. Hans blod ropar inte i förtvivlan som Abels. Hans blod ropar om försoning med Gud och alla människor. Han, vår bror, gör alla människor i sin närhet till systrar och bröder. Som han tar hand om oss, ska vi ta hand om varandra.