Respons på föredraget: Sex sega rykten om Gud av Cristina Grenholm
Präst- och diakonmötet i Skara stift 1-2 september 2009
En får tacka – för förtroendet.
Vi är nog alla överens om det första och det sista CG säger: Gud finns och Han är god. Jag skulle vilja ta upp frågan om Guds makt och Guds offrande kärlek.
Frågan om det onda är ju bland det svåraste som finns. Ingen av oss fattar varför så mycket ont får ske. Jag är inte beredd att ge upp vare sig tron på Guds allmakt eller tron på Hans kärlek och godhet. Nu står SvK:s direktor här och säger att det är ”självklart att Gud inte har all makt”, men jag tycker det är att göra det lite väl enkelt för sig. Jag läser i Bibeln om Job, som blev så ofattbart svårt drabbad och kämpar med Gud. Till sist kommer han till ro och säger till Herren: Jag vet att Du förmår allt…Jag har talat om det jag inte begriper. Han böjer sig för Guds makt och blir så småningom återupprättad.
Dels tror jag inte att det är sant, det du säger, Cristina. Det är fullkomligt självklart för mig att Gud har all makt, och att han när som helst kan manifestera den eller ta tillbaka den. En mindre Gud kan jag inte tro på.
Dels är det en fråga om trovärdighet. Varje söndag säger vi med församlingen Vi tror på Gud Fader allsmäktig… och vi ber Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Amen. Så snart det är dop hör vi orden från Jesus: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden…
När en människa i en svår situation talar om för mig att Gud är bra orättvis och undrar vad Han har för mening med det här, har jag tidigare sagt att det inte är säkert att allt har någon mening. Så tror jag inte längre.
Jag tycker du säger nåt väldigt fint, att ”det finns ett oändligt utrymme som inte är tomt”. I Guds närhet blir ingenting opåverkat eller meningslöst. För det är en tanke som har återkommit till mig, att egentligen är det ingen större skillnad mellan det Gud vill och det som Gud tillåter. Jo, teologiskt, där är det en enorm skillnad. Men i livet, där har vi att ta emot! Jesus är mönstret: Gud ville inte att någon skulle mörda hans son, men när någon ändå var beredd att göra det, lät Gud det ske. Och det fick konsekvenser, det fick bära frukt, för eviga tider. Livet här på jorden, som kan rymma så mycket, är ändå bara livmoder-stadiet i det stora hela. Det är själva förberedelsen i all sin begränsning, för det som komma skall: livet i verklig frihet. Därför låter Gud saker ske, med målet i sikte, att dra alla med sig. Att som kyrka ta Jesus på orden också när ögonen grumlas, är en fråga om trovärdighet.
Till sist är det också en bekännelsefråga. Orden i trosbekännelserna och i Herrens bön, ja i hela Bibeln, är en del av Kyrkans bekännelse. Vilken rätt har vi som liten kyrka på norra halvklotet att ändra i Kyrkans grundläggande bekännelse? Den utmejslades under de första 300 årens kristnas kamp för livet och de följande drygt 300 åren av kamp för enhet i tro & lära. Vilken rätt och möjlighet har vi, mer än 1000 år senare, att plocka ner Jesus från tronen och ta ifrån honom makt och ära? JESUS ÄR HERRE.
Detta får också konsekvenser för vår syn på undren. Varför skulle inte Gud kunna göra under när vi ber honom? Vi minns evangeliet från i söndags. Är inte själva poängen att Jesus har makt att krossa bojor och ge frihet? Och han gör det när människor kommer till honom och ber om det. Kan det inte vara Gud själv som lägger ner längtan efter förändring i en mskas liv, så att hon ber och ber? Jag tänker på Ps 40 t ex (Länge väntade jag på Herren och Han böjde sig till mig och hörde mitt rop) - och på kvinnan som får svar ”för att hon ber så enträget”.
Jag tror inte på hemmasnickrade teorier eller mänsklig logik när vi talar om Gud. Vi måste hålla oss till det han sagt om sig själv.
Visst är den personliga reflektionen och upplevelsen en del av tron, men en annan lika viktig del är ju det som finns i våra heliga skrifter. Där finns inte bara människors vittnesbörd. Det intressanta är ju vad Gud säger om sig själv, vad han uppenbarat, sånt som vi inte kunnat tänka ut på egen hand. Guds Ord talar om Jesus, som dött och uppstått - gett ut sitt liv, som ett offer. Han – den fullkomlige – töms på liv för att rädda oss undan evig död. Han ber att få slippa, men vill göra Faderns vilja och löper linan ut. Är inte det ett kärlekens offer? Uppriktigt sagt så förstår jag inte vad du vill åt när du inte vill höra talas om offer.
Allra sist: Du nämner bilden av Gud som ändringssömmerska, som aldrig tröttnar på ”att laga vårt livs trasiga kläder och förmår göra underverk med det som gått sönder”. Jag tror att du, Cristina, har mer tro på Guds kärlek och Hans makt att göra under än du vill visa. Gud skapar ordning ur kaos än idag. Han har makt att gripa in. Varför inte säga det klart och tydligt då, så att även andra kan få del av denna tro? Jag är döpt, Gud är god och Bibelns löften håller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar