Fromma förhoppningar

Så här skriver tidningen Dagen idag:På tisdagen, två dagar efter kyrkovalet, samlades det gamla kyrkomötet, det som valdes 2005, för en näst sista session. Det är de här 251 ledamöterna som under två samlingar i höst bland annat ska klubba det nya förslaget om könsneutral vigselordning.Följer majoritetenAtt det blir majoritetens beslut utgår alla ifrån, även Wejryd och Sibbmark som på tisdagen höll presskonferens strax innan ledamöterna gick till Domkyrkan i Uppsala för högtidlig invigningsgudstjänst, med närvaro av kronprinsessan Victoria.Ärkebiskopen hänvisade till att alla kyrkor brottats med frågor kring diskriminering, om kvinnors ställning, slavarnas situation och nu de homosexuella.-Det är klart att det är jobbigt att vara först, sa han.Hur länge kommer den här frågan att debatteras i kyrkan?-Besluten kommer att fattas i oktober, säger Gunnar Sibbmark, men hur länge vi får fortsätta bearbeta frågan det vet vi inte.-Det kommer oavsett utgång att sysselsätta framtida kyrkomöten, sa Anders Wejryd.Gunnar Sibbmark menade att äktenskapsfrågan är en generationsfråga, och ärkebiskopen nickade instämmande.-Många äldre betraktar inte en homosexuell relation som en riktig kärleksrelation, medan de yngre har lättare att göra det, sa Gunnar Sibbmark.Därför tror de inte heller att frågan kommer att bli lika långvarig som kvinnoprästdebatten, som plågade kyrkan i över 50 år.Det kan de ju tro. Fromma förhoppningar kan man alltid ha. Men vad grundar man dem på? Finns det något som tyder på en annorlunda utveckling? Om kyrkan väljer att ansöka om vigselrätt skapar det splittring i kyrkan. Det är ett ofrånkomligt faktum.
I början kommer naturligtvis alla präster att garanteras väjningsrätt, d v s ingen ska tvingas att viga samkönade par. Något annat vore otänkbart, så många präster som i dagsläget är tveksamma. Efter en tid visar det sig att pastoraten vill ha präster som är "all round", som de kan använda till alla prästerliga uppgifter. De övriga blir inte lika "attraktiva" på arbetsmarknaden. När ytterligare någon tid gått betraktar man denna minoritet som en sorglig kvarleva från förr. Väjningsrätten tas bort och inga fler präster av den sorten vigs. "De ställer ju bara till det och skadar kyrkans trovärdighet." Känns mönstret igen?
Ge mig ett enda vettigt skäl att tro att denna fråga skulle bli lättare att hantera än frågan om kvinnliga präster! I båda fallen handlar det om kärnan i vår personlighet och kronan i Guds skapelse - att vi är skapade som män och kvinnor. Det handlar om synen på trons grundvalar, Jesu auktoritet och Bibelns ord. Hur kan man tro att detta ska "gå över" med tiden?